﻿Vi hafva funnit, att den ärftliga di-
spositionen för nerv- och själssjukdo-
man inom en slägt i regel gifver sig
till känna i en mångfald af sinsemel-
lan olika yttringsformer hos skilda in-
divider, så att tvenne generationer
blott i sällsynta fall förete alldeles sam-
ma sjukdomssymptom. Lyckligtvis är
det ju ingalunda nödvändigt, att den
ötverhufvud leder till svårare psyki-
ska rubbningar hos alla eller ens fler-
talet ai slägtens medlemmar, om den
ock gör sig påmint äfven hos många
af de friska såsom en viss nervös ret-
lighet, benägenhet för tvångstankar o.
d. Men kunde det icke tänkas, frå-
gar man, att den beskaffenhet hos or-
ganismen, som under vissa ogynsamma
förhållanden blossar upp i utpräglade
sjukdomsformer, kunde omvandlas till
<sw>andra</sw> yttringar af psykiskt lif,
som icke behöfde betecknas som sjukli-
ga? Att t. ex. samma slägtdrag, som
hos den ena medlemmen kan urarta
till vanvettigt <sw>fantasteri</sw> eller
mani, hos den andra blott gifver sig
till känna såsom en viss <sw>liflighet</sw>
hos fantasien, hvilken kanske t. o. m.
kan resultera i värdefulla skapelser in-
om litteratur och konst.
För dem af mina läsare, hvilka
känna Emile Zolas cykel Familjen
Rougon-Macquart, bör ett sådant å-
skådningssätt icke vara främmande.
Detta väldiga epos är ju afsedt att
utgöra en skönlitterär bilaga till de-
generationsteorien, såsom Zola sjelf
tillkännagifver redan i förordet till
“La fortune des Rougons“ (Uppkom-
komlingarne). “Slägten Rougon-Mac-
quart“, säger han, “den grupp eller
familj, jag ämnar studera, har till
kännemärke ett öfversvallande mått af
begärelser, den sjudande åtrå, som är
karakteristisk för vår njutningslystna
tid. Fysiologiskt taget äro dessa Rou-
gon-Macquart’s en långsamt smygande
fortsättning af de sjukliga nerv- och
blodsymptom, som uppträda inom en
slägt i följd af en ursprunglig orga-
nisk skada och, som alltefter den olika
omgifningen, hos hvar och en af den-
na slägts individer bestämma alla kän-
slor, begär, passioner, med ett ord al-
la menskliga manifestationer, hvilkas
yttringar af ålder benämnas dygder
och laster“. Och uti det verk, som bil-
dar slutstenen till cykeln, doktor Pa-
scal, låter han doktorn belysa dessa
ord med en kort resummé af de men-
niskoöden, som vi lärt känna i “L’as-
somoir“, “L’argent“, “Le Reve“ o. s
v. De sjukliga dragen hos såväl Rou-
gon- som Macquartslägten leda sitt
upphof från båda slägternas gemen-
samma stammoder, Adelaide Fouque,
som är “mindre vetande“ och lider af
krampanfall, samt slutligen blir full-
komligt slö. Men alltefter de olika an
lag, som genom giftermål med utom
slägten stående individer inympas på
den samma, åfvensom de olika om-
ständigheter, hvarunder dess medlem-
mar eljes utveckla sig, tager den
ursprungliga, dispositionen skilda for-